Tekst: Emma Huse
Fågeln svävar över vattnet.
Jorden är öde och tom,
och mörker är över djupet.
Fågeln flyger över havet
Ser sköldpaddan
vars bästa vän är en plastpåse
i halsen
Flyger över öknen
Ser ett brustet gäng
som lämnat sitt hem, sin trygghet
Allt ligger i ruinerna
De stapplar vidare i sanden
En flicka med sin lillebror i handen
Trasorna de har till kläder
är smutsiga och trasiga
En fågels febrila flaxande
får kvinnan att lyfta blicken
I folkmängden står två vilsna barn
Hennes hjärta sväller
Hon har plats för två till
Hon reser sig upp för att säga till dem
att de är välkomna hem
Fågeln flyger vidare
Flyger över husen
Ser mannen som ligger och sover på parkbänken
med spritflaskan som gosedjur
Flyger över ett villaområde
Ser en pojke på sitt rum
som inte leker med sina leksaker
Pojken hör inte orden,
men tonfallen talar tillräckligt tydligt
Han vill bara få en distraktion
från de arga rösterna på våningen under
Trädet utanför svajar lite
när en fågel sätter sig i det
Pojken når fågelns skugga på golvet
Fågeln hoppar till en ny gren
Pojken når
Fågeln hoppar
Pojken tappar tid och rum
Bara leker skuggleken med fågeln
“Nu är maten klar!”
Pojken ler mot fågeln
Det går över
Fågeln flyger vidare
Flyger över en grupp svartklädda människor
Som står samlade runt en vit kista
Och ord
Ord som ofta blir sagda för sent
Tänk om det skulle bli en förändring på det?
Att fler ger ord
Ord som bygger upp
Ord som ger tröst
Ord som ger hopp
om framtiden
Om hur mycket en människa betyder
Fågeln flyger vidare
Flyger i mörkret
Ser polisbilen
som kör ut från uppfarten
Köket skakar när boken träffar väggen
och mannen sjunker ihop på golvet
Kvinnan ser den djupa förtvivlan i sin mans ansikte
Tårarna har inte slutat rinna i hennes
Det har inte ens gått en timme sedan polisen gick
Deras son skulle inte komma hem
Den kraschade motorcykeln skulle det
Kvinnan plockar upp Bibeln från golvet
“Vad säger den då?”
Han möter hennes blick
“Herren är min herde…”
Hans brutna röst bär nästan inte orden
“Om jag än vandrar i dödsskuggans dal,
så fruktar jag intet ont,
ty du är med mig…”
Tystnaden sväller
“Den säger att Han är med”
Deras bottenlösa hål av sorg får någon form av substans
Kvinnan tittar upp genom havet av tårar
I skymningsljuset skymtar hon en fågel
i trädet utanför köksfönstret
Hon blinkar
för det kan inte vara sant:
Det ser ut som om fågeln gråter
Fågeln flyger vidare
Flyger mellan husväggarna
Ser en tjej
som håller mobilen i handen
Mobilen visar den nya klimatrapporten
“Jag kan ta mitt ansvar
& jag kan uppmuntra andra att ta sitt”,
tänker hon beslutsamt
Det känns tryggt
«Men om allting skiter sig…”
Hon ryser av tanken
på vad världen kan bli
Korshalsbandet runt hennes hals blänker i solskenet
“… ´Han skall torka alla tårar
från deras ögon.
Döden skall inte finnas mer,
och ingen sorg
och ingen klagan
och ingen smärta skall finnas mer.´”
En frid som övergår allt förstånd sköljer över henne
“Det är allt jag har,
det är min trygghet
Hoppet om mer”
Hon tittar upp när en fågel sätter sig på fönsterkarmen
Det är en vit duva
Hon ler
Emma Huse: Helsefremmende arbeid og helsepsykologi ved Universitetet i Bergen.
